NewYena.blogg.se

HEJ!

Kan börja med att säga att det inte när nån "hej jag vill ha uppmärksamhet" berättelse. Jag känner bara för att dela med mig. Det kanske kan hjälpa nån som har gått igenom samma sak. Som ser att man kan ta sig genom tuffa perioder i sitt liv. Jag kommer vara brutalt ärlig och förväntar mig, och vill inte ha ditt medlidande!
Mycket av det som står här vet inte ens mina närmaste vänner om. Inte heller min mamma vet hela storyn.

Vill du inte veta nåt om mig kan du sluta läsa här!
Elaka och nedvärderande kommentare kommer tas bort!

Så,

Vem är YeNa? Vart kommer namnet YeNa ifrån?
YeNa är kombinationen av dom första två bokstäverna i mitt för- och efternamn.
Yessica. Efternamnet är hemligt.
Jag är hälften turk och hälften svensk/tysk.
En rejäl blandning alltså. Jag pratar flytande svenska och tyska, men tråkigt nog ingen turkiska. Hoppas dock att kunna lära mig det nåndag!

Jag bor för tillfället i Sundsvall och pluggar till sjuksköterska. Det går segt men framåt.
Min familj, alltså mamma, styvpappa och bror, bor kvar i Hult, en liten by i smålands skogar.

Detta är min fina mamma:



Och detta är min fina bror:



Styvpappan har jag inget kort på.

Vi har en söt liten vovve också, Kimba heter hon och är världens gulligaste:





Min riktiga pappa bor i Turkiet:



Som har gift om sig så nu har jag en styvmamma också:



Och nu har jag fått en till underbar lillebror:






Här i Sundsvall bor jag i en mysig liten etta med två underbart söta katter, Link och Zelda:



Och såhär såg dom ut som bebisar:








Link är rätt jobbig, för han älskar att störa mig när jag pluggar:



Justja, jag älskar tv-spel. Är en riktig nörd:





Och jag gillar att teckna. Är väl inte jätte bra men ett bra sätt att slappna av ltie. Självklart är det nördig manga:



Under hela mitt liv har jag haft problem med vikten. Jag var itne överviktig som barn, men jag var längs i klassen, var 170 redan som 12-13åring, fick bröst tidigt och när jag gick i 4an hade jag nästan C-kupa. Jag var också större än dom flesta. Lite mullig. Annorlunda. Och när man är annorlunda var händer då? Jo man blir mobbad. Tjejer i min klass drog ner trosor på mig i omklänningsrum för dom inte trodde att jag kunde hoppa fyra meter. Dom drog ner kjolen på en mitt i korridoren. Gömde kläder, böcker och annat.
Men, allt ändrades när jag blev "ihop" med skolans populäraste kille. Folk slutade mobba mig och ville istället vara kompis med mig. Självklart var jag bara "ihop" med den killen för jag ville vara populär. Men det blev för jobbigt efter ett tag så jag "gjorde slut" (jag skriver i "" för att jag bara var 9-10 år). Nu trodde jag att alla skulle mobba mig igen men icke! Eftersom det var jag som dumpade honom fick jag ännu mer "respekt". Mobbningsperioden var över och jag blev en helt normal tjej. Varken populär eller opopulär.
Så fortsatte det tills vi ÄNTLIGEN flyttade till Sverige permanent. Jag hatade att flyga fram och tillbaka. Jag hatade tyska skolan.

Nåt jag inte tänkte på var att i den lilla staden jag gick på skola, där var alla jätte ytliga.
Och då kommer jag som varken sminkar sig eller bryr sig om kläder. Plus att jag nu började bli lite smått överviktig.

Så, såhär såg jag ut, från 9an till 2an på gymnasiet. Skillnad om man jämför med nu eller hur?



I 9an hade jag inga vänner, jag var van vid att vara för mig själv.
På gymnasiet, när alla nästan var nya för varandra lovade jag mig att itne sitta tyst utan vara lite öppen. Jag lyckades hitta ett gäng härliga vänner att umgås med. Jag var en del av klassen, men fortfarande inte den man helst sitter jämte eller så, även i gruppen valdes jag ofta sist.

När det hände massa annat, som är privat, som påverkade mitt mående tog det stop. Jag blev en sån där "skärare". Inte för uppmärksamhetens skull. för jag lyckades hålla det hemligt ett helt år. När du ser en 14-15åring som offentligt visar upp sina sår, som nästan trycker upp armen under näsan på dig och klagar på hur miserabelt hennes liv är, DÅ VET DU att hon vill ha uppmärksamhet. Hon mår inte särskilt dåligt. Framförallt är det fjuttesår som knappt gått genom första hudlagret.

OBS! Bilderna nu är INTE på mig. Tänker inte lägga upp det eftersom min mamma ibland läser bloggen och hon skulle inte klara av att se dessa bilder på mig! Bilderna är även mildare än mina sår. Eftersom folk kanske är känsligt för blod valde jag att ta icke-blodiga bilder. Bilder på just mina handleder är för grova och blodiga för att visas.

Det började med fjuttesår:



Och övergick sen till lite grövre:




(Nu kommer det bilder på mig igen)

Förutom detta började jag även sminka mig, mörk. Och färga håret svart med slingor! Och mörka kläder. Även kallat "emo".

Till en början var det itne så farligt än, såg ganska wannabe-aktigt ut:



Så såg jag då iaf ut från 2an till 3an.
Sen var det dags för balen. Ingen kille, inte ens den opopulära sorten ville gå med mig. Jag var dum nog att dissa en kille som frågade mig bara för han råkade vara 10-15cm kortare. Jag ångrar det!
Så det slutade med att jag fick gå själv.
Jag hade lyckats gå ner lite i vikt med hjälp av ökad motion och mindre mat, men det var ingen kul viktnedgång. Det syntes fortfarande mkt i ansiktet och att inte ha glasögonen på mig gjorde mig inte snyggare precis:



Jag hade hyffsat trevligt på balen. Fick dansa med iaf en kille och en tjejkompis. Några glas vin och man hade genast lite roligare.

Sen kom studenten som jag itne har nån bild på dock. Men det var också helt ok. Tråkigt att säga hejdå till klassen men ivrig för att veta vad framtiden skulle bringa med sig.

Juste, vi hade även en klassresa till Mallroca. Kan inte säga att jag njöt av den. Jag och bikini går inte ihop. Och jag och vatten går absolut inte ihop. Jag är otroligt rädd för öppet vatten. Försökte mig på att simma lite i havet, lyckades simma ut en 10-15 meter innan jag började få panik så nje.


Efter studenten flyttade jag till Sockholm. Att hela tiden se en massa "perfekta" människor, tidningar med smala tjejer gjorde att jag bestämde mig. Nu SKA jag gå ner i vikt och om jag behöver svälta mig. I början åt jag inte för att jag inte hade råd. Men efter ett tag fick jag in lite pengar men eftersom jag såg att jag hade börjat gå ner i vikt så vägrade jag äta. Jag la pengar på annat och levde på buljong med lite ris i. Jag gick ner mer och mer och började närma mig "smal":



På den bilden var jag fortfarande "normal". Jag fortsatte såklart leva på buljong och ris och fortsatte gå ner i vikt. Till slut var jag verkligen SMAL! Min kompis bjöd mig på donken en gång i veckan för hon var så rädd om mig. Hon kände inte igen mig längre.
Jag ville såklart bli smalare och smalare. Tyckte att den tjejen jag såg i spegeln var jätte tjock. Idag kan jag inte fatta hur jag nånsin kunde tänka så men men. Jag hade alltså en liten anorexia period.
Och nu när jag var smal och började sminka mig och ta hand om mitt hår så var det helt plötsligt killar som intresserade sig för mig. Jag fick för mig att för att accepteras av en kille så ska jag göra vad han vill.
Jag umgicks alltså med mer och mer killar. Och när jag fick ännu mer problem med pengar övervägde jag även att ha sex för pengar. Nu är jag så OERHÖRT glad att jag inte tog det steget. Det fanns nämnligen många chanser till det. En gång vart de så nära att jag faktiskt hade åkt till hotellet där jag skulle träffa en gubbe som var villig att betala 5000 för en natt. Jag tackar Jesus att han fick mig att vända om. Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade öppnat dörren till hotellrummet den kvällen och vill inte tänka på det heller.
Jag började även umgås med fel människor. Våldsamma människor och knarkare. Även om jag aldrig rörde dom "tyngre" grejerna blev det ett problem. Framförallt alkoholen blev ett stort problem. Självklar kunde jag sätta på en mask när jag hälsade på familj och vänner. Ingen visste nånting.
Våld blev också ett problem. Jag antar att alkoholen bidrog till det ganska mkt. Om nån sa nåt fel, minsta lilla ord så flippade jag ur. Ville slå tills människan slutade andas. Tur att man hade vettigt folk omkring sig som kunde hålla fast en. Vet inte vad jag hade gjort om dom itne hade funnits. Hade säkert hamnat hos polisen om än värre.


Allt detta, i Stockholm, hände under bara 5 månader.

Sen kom jag in på skolan här i Sundsvall och flyttade hit. Trodde allting skulle bli bättre. Och visst blev det lite bättre. Jag var fortfarande smal. Kände mig lagom självsäker. Hittade vänner att umgås med. Det fanns bara ett problem. Jag hade helt plötsligt en massa pengar. Pengar som jag nu kunde lägga på mat. och vad händer efter man svältit och helt plötsligt får tag i mat? Jo, man vräker i sig! Så nu var det tvärtom. Istället för att vägra mat så krävde jag nu mat. Jag åt hela tiden. Och inget nyttigt heller utan pizza, hamburgare, färdigmat, godis, chips, läsk mm. Vad tror ni hände? Jo jag gick upp i vikt. Gick upp allt jag hade tappat i Stockholm och en massa extra kilo.
Jag var tjock igen. Och orkade inte ens bry mig.
Jag hade även börjat träffa en kille. Men det var inget roligt förhållande. Vi sågs knappt. Hans pappa omkom i en bilolycka. Han mådde dåligt och sökte sig tillslut till en annan tjej.
Det är inte pga killen som följande nu händer. Utan killen var bara sista droppen. Så en solig juni-eftermiddag försökte jag ta livet av mig:

(mild version av min arm, återigen, det är inte min arm)



Och nu kommer nåt som många inte tror på. Men det skiter jag i. Jag vet vad jag upplevde och kände.
Hur mkt jag än skärde och skärde, venen vägrade gå sönder. Och jag skärde hårt. det var ett djupt sår och allt var öppet förutom venen. Jag är övertygad om, och det gjorde min tro ännu starkare, att det var Jesus och mina änglar som gjorde att venen inte gick sönder. Varför skulle den annars itne gjort det?
Samtidigt ringde en kompis. Jag var "dum nog" att svara. Hon och några andra var i närheten och hon "ville bara höra hur jag mår"...hon brukade aldrig ringa mig. Vi sågs ju i skolan varje dag. Ännu en gång skickade Gud hjälp. Hon visste om att jag skärde mig så hon fattade att något var fel och sa att jag skulle sluta med vad jag än gjorde och komma ut och möta henne och dom andra. Väl ute ringde dom en taxi och vi åkte bort mot akuten där jag omhändertogs.


Jag tror att det helt enkelt inte var meningen att dö...Gud har en större plan för mig. Jag vet inte vad han har tänkt för mig men jag hoppas kunna få reda på det snart. Personligen känner jag just nu att min uppgift är att hjälpa människor med mitt yrke. Kanske jobba med ungdomar som gått igenom samma sak som mig?
Jag vet inte, men jag vet att Gud kommer leda mig, bara jag öppnar mitt hjärta och lyssnar.

Det är nu snart 2 år sen. Efter det fortsatte jag skära mig lite men efter ettt ag mådde jag såpass bra att jag inte behövde smärtan längre.
Nån som inte skärt sig kommer aldrig förstå. det är inte "bara att sluta". Man blir beroende. Det var som knark för mig. När jag skärde mig mådde jag bra. Men bara för en liten stund. Därför skär man igen såfort kicken börjar försvinna. Men när man börjar må bättre, då finns det plötsligt ingen anledning till det längre...det började faktiskt göra ont i slutet. Det gjorde det inte i början. Känslan av rakblandet som öppnade huden...det var en underbart skön känsla. Låter helt jätte konstigt för en som itne vet, men alla som har skärt sig, dom vet vad jag pratar om.

Jag har slutat nu. och största ärret, där satte jag en tatuering istället. För att istället för att bli påmind om smärtan, så skulle jag bli påmind om räddnigen. Dom ärren under (dom syns inte jätte bra, det är mest dom djupa ärren som syns där på bilden) ska även dom tatueras över. För det är nånting som Jesus har tagit bort. Det är han som ska sitta där på armen...inte smärtan.





Jag mår bra nu. Jag har kontroll över mitt liv. Jag har kontroll över min kropp. Jag ser mat som källan till livet. Det är inget man ska behöva straffa sig för. Det är ingenting man ska undvika. Det är nånting som ger dig liv!



Detta var min berättelse. Brutalt och ärligt.